5. Bibliotekets vackraste prydnad

Den uppståndelse, som den stora räfsten måste ha framkallat inom magistraten, läsesällskapet och förmodligen inom stadens borgerskap i gemen, lade sig synbarligen, då det blev klart, att några ytterligare efterräkningar ej voro att vänta. Och en dag ett par år senare, den 24 october 1833, befanns tiden vara inne för ett återupplivande av läsesällskapet verksamhet.

Man sammanträdde och satte upp ett aktstycke, i vilket det uttalades, att delägarna i det upplösta läsebiblioteket livligt insett nyttan av denna inrättning och de fördelar de kunde hämta av ett ömsesidigt begagnande av varandras boksamlingar, och att de därför kommit överens om att, genom tillskott dels av dithörande böcker, dels av penningar ,inrätta en gemensam enskild boksamling, »hvarvid såsom oeftergifveligt villkor bör iakttagas, att inga Böcker, eller Boksamlingens öfriga Litteraira tillhörigheter, få utlånas till andre än ägarene, samt undvikas all åtgärd hvarigenom Boksamlingen kunde erhålla egenskap eller ens utseende af allmänt eller så kalladt offenteligt Bibliothek». I de nya stadgarna, som antogos och underskrevos av delägarna den 12 juni 1834, fastslogs det, att biblioteket » i framtiden under inga vilkor får upplösas». Samtidigt vidtogos en del försiktighetsmått i syfte att bevara den privata karaktären: en delägare fick ej utan tillstånd av sällskapets överlåta sin lott till annan person; den som innehade flere lotter kunde visserligen till en annan överlåta sin rätt att låna böcker, men var själv ansvarig för att böckerna återställdes, under det att innehavarna av en lott förvägrades rätten att utom sitt hus till begagnande utlämna sällskapets böcker. Lotternas antal fastställdes till 20, och den högsta årsavgift som fick uttaxeras uppgick till 10 rubel banco assignationer. För övrigt var verksamheten avsedd att fortsättas i de gamla gängorna, med årsmöten i maj, med öppethållande av biblioteket alla onsdagar, »då Delägarena få uttaga och återlemna Böcker, hvilka så väl uti Bibliothekariens Protocoll som i Intressenternas Contra böcker antecknas », och med Libeck som bibliotekarie.

Från perioden finnes blott ett enda protokoll befarat, från år 1845, men räkenskaperna, som omspänna tiden 1834 —47, visa att man vid behov, ofta dock med ett eller ett par års uppehåll, uttaxerade årsavgifter, att bokinköp däremot årligen företogos, ehuru icke i samma utsträckning som under det första skedet, och att man för inbindningen fortfarande anlitade bokbindaren Möllerström, intill dess man år 1846 övergick till bokbindaren Damström. I den katalog, som lades upp år 1833 eller omedelbart därefter, medtogos c:a 940 band av de 1,013, som hade accessionerats före upplösningen bland dem, såsom tidigare antytts, nästan alla de arbeten vilka enligt magistratens utsago hade försvunnit i obekanta öden . Den nya katalogen, som tydligen har gjort tjänst under perioden 1833— 47 , förtecknar sammanlagt 645 arbeten . Tillväxten under nämnda tid kan uppskattas till 110 arbeten i 156 band, och i en senare katalog, från år 1871 förekomma ytterligare ett 70-tal arbeten,som av allt att döma anskaffats efter år 1847.

Bokanskaffningen under den period det här är fråga om har som helhet betraktad en annan karaktär än tidigare. Sällskapet var visserligen så till vida troget sina traditioner, att det också nu förvärvade en del politiskt färgade arbeten, sådana som Roman Soltyks »Polen, historisk, politisk och militärisk skildring af dess revolution och frihetskrig 1830 och 31 »( I— II, Sthm 1835), Alexander Bronikowskis »Romantiska berättelser utur Polens historia» ( I— V,Linköping 1832 —34), Thiers'och Lamartines verk om franska revolutionen samt en rad av Crusenstolpes skrifter, men överhuvud spelar den historiska litteraturen, i likhet med den geografiska, en anspråkslös roll vid sidan av skönlitteraturen: mot 28 under perioden förvärvade historiska och 10 geografiskttopografiska arbeten svara icke mindre än 125 skönlitterära, av dem 76 svenska original. I övrigt visa både räkenskaperna och katalogerna, att man alljämt i Gamlakarleby vaket följde med litterära marknaden. Vi möta här precis de författarnamn, som vi ha skäl att vänta oss: inom den inhemska litteraturen Runeberg, Nervander, Snellman, Casténs Kalevala-översättning, Gottlund och Sara Wacklin, inom den riks-svenska Almquist, Blanche, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Grafström, Sophie von Knorring, Mellin, Nicander och Onkel Adam, inom översättningslitteraturen Bulwer, Chateaubriand, Dickens, Dumas, Ingelmann, Sue och andra av tidens favoritförfattare.

De bevarade räkenskaperna upphöra med redovisningen för år 1847, under vilken Gustav Libeck den 31 dec.samma år tecknat sitt namn. Följande vår, den 20 april, gick han bort såsom densista av dem, som hade varit med om bibliotekets grundläggning. Frånsett de vittnesbörd katalogen ger om en blygsam tillväxt av bokbeståndet, veta vi ingenting om bibliotekets öden under de närmaste decennierna; av allt att döma domnade verksamheten efter hand bort . Men ännu år 1871 möta vi en sista glimt av det gamla läsesällskapet i ett par kallelsebrev, utfärdade av rådmannen Carl Rahm till »de resp. Delägare uti det år 1800 inrättade Läse- och Låne-bibliotheket i denna stad, hvilka äro bosatta å orten», med uppmaning att sammankomma »för att öfverlägga om hvilka åtgärder böra vidtagas för vårdande af bibliothekets tillhörigheter och på det böcker derifrån måtte kunna utlånas.»

Bland de forna delägarnas ättlingar eller rättsinnehavare, som fingo del av kallelsen, funnos ännu några bärare av de gamla namnen från sällskapets tidigare historia : Donner,Roos,Lalin. Den nya katalog, som synbarligen blev ett resultat av överläggningarna, bär en titel, »Katalog öfver Gamlakarleby stads Bibliotek år 1871 », som antyder, att biblioteket på nytt fick offentlig karaktär, men katalogen visar samtidigt i sitt välbibehållna skick, att lånefrekvensen ej kan ha varit synnerligen livlig. Den traditionsrika boksamligen anlitades alltmera sällan och blev med tiden ett museiföremål, som gömdes bakom massiva skåpdörrar uppe på Renlundska museets vind. Det var icke många av stadens nutida invånare, som hade sett »Chydenii bibliotek», och ännu färre, som kände till dess karaktär och historia, då de vackra gamla volymerna år 1929 flyttades ned till det nyrenoverade stadsbibliotekets för att uppställda som en specialsamling utgöra bibliotekets förnämligaste sevärdhet och prydnad. Samlingen rymmer väl icke så många rariteter i bibliofil mening men som helhet är den i sitt slag enastående: det förnämsta minnesmärke, som finnes kvar av de finländska läsesällskapen, ett synligt vittnesbörd om borgerskapets politiska och kulturella vakenhet i de små städerna, fjärran från skådeplatserna för de napoleonska arméernas segrar och nederlag och för den heliga alliansens diplomatiska intrigspel.

till början