3. Bokbeståndet

Stadgarna föreskrevo, att bibliotekets böcker »böra vara uti Svenske och Danske Språken, ej i någon viss Vetenskap, utom historien, både i allmenhet och Enskildta Staters, samt dertil hörande hjelpredor Geographien och Chartor, Rese– och Lefvernes beskrifningar, Politiske Skrifter, en och annan interessant Veckoskrift och Dagblad samt Chartor och Kopparstick.»

Särskilt fäster man sig här vid bestämmelsen, att böckerna skulle vara »uti Svenske och Danske Språken »; den kan sammanställas med den ovan omtalade, för läsesällskapet i Maribo angivna planen, enligt vilken dess bibliotek skulle innehålla väsentligen dansk litteratur, under det att egentlig vetenskaplig litteratur icke skulle anskaffas. Karaktären av ett allmänt borgerligt bildningsbiblioteket var härmed i vartdera fallet tydligt markerad. I Åbo, där man kunde räkna med en mera differentierad publik, anskaffades däremot uppenbarligen i rätt stor utsträckning litteratur på främmande språk, särskilt tyska.

En rätt klar föreställning om det sätt, på vilket programmet i Gamlakarleby förverkligades ger ett studium av katalogerna, supplerat med en undersökning av det ännu bevarade bokbeståndet. Från perioden 1800—1830 finnas två kataloger i behåll, av vilka den ena, som innehåller de fullständigaste uppgifterna, tydligen är den primära, i förhållande till vilken den andra utgör en förenklad, av olika händer ofta tämligen vårdslöst verkställd avskrift. Böckernas pris, vilka upptagits i den förstnämnda, ha utelämnats i den senare. Vardera har karaktären av en accessionskatalog, förtecknande böckerna i rent kronologisk följd oberoende av deras innehåll, och en granskning av å ena sidan böckernas tryckår, å andra sidan deras handtyper gör det möjligt att fastslå, att vi här verkligen ha att göra med den ursprungliga ordningsföljd, i vilken böckerna i rent införlivats med biblioteket. Det visar sig då, att beståndet år 1811, vid slutet av sällskapets första decenium, räknade 266 band, men att det redan år 1830, då den äldsta katalogen avslutades, omfattade biblioteket 1,013 accessionerade volymer, vartill kom en betydande mängd inbundna tidningsårgångar, som icke upptagits i katalogen. Av det nämnda beståndet hade engligt en bevard gåvoförteckning sammanlagt 120 nummer skänkts till biblioteket, dels av delägare i sällskapet, dels av utomstående.

Klassifikation

Företager man sig att klassificera detta bokbestånd i några stora grupper — med de reservationer för gränsfall, som äro nödvändiga vid varje klassificering — uppvisa proportionerna mellan de olika litteraturgrenarna under årens lopp en del förskjutningar, vilka utan tvivel vittna om förskjutningar i intressena, även om de givetvis samtidigt avspegla växlingar i tillgången på ny litteratur inom respektive områden.

Det är karakteristiskt att geografien, till vilken i detta sammanhang räknas också topografiska arbeten och reseskildringar, i början bildar den största gruppen. År 1811 kan den uppskattas till icke mindre än 33,8 % av hela beståndet, 1814 har procentsiffran redan gått ned till 27,1, ehuru gruppen fortfarande är den största, men 1830 omfattar den endast 19,9 % , d. v. s. 202 band av 1,013.

Geografi och reseskildringar

Reseskildringarna hörde som bekant under 1700–talets sista årtionden till modelitteraturen. Förtjänsten av deras spridning och popularitet i Sverige tillkom framför allt Samuel Ödmann, som från sin sjukbädd sände ut översättningar och bearbetningar av utländska resebeskrivningar i en nästan ändlös följd, alster av ett slags bokindustri, som översvämmade marknaden, men som enligt Ödmanns egen utsago medvetet fullföljde syftet att »bryta Romanläsningen i Sverige».

Henning Wijkmark har i sin avhandling om Ödmann framhävt, att kampen mot romanerna var en konsekvens av det ekonomiska tidevarvets inriktning på det praktiskt nyttiga, men att resebeskrivningen samtidigt var ett litterärt uttryck för några av tidens starkaste intentioner: upplysningstidens kosmopolitism, dess önskan att tränga in i folkens seder och samhällsförhållanden och att lära känna människan. Ödmann formulerade ett lösenord, då han i ett brev talande om »Resor, som beskrifva länder på ett filosofiskt sätt.» Gamlakarlebybiblioteket ägde ett 30–tal av dessa ödmannska översättningar och bearbetningar. Särskilt talrika, ett drygt 80–tal, voro de utomeuropeiska reseskildringarna, men vid sidan av dem fanns en representativ samling resor i och »brev» om olika europeiska länder, sammanlagt ett 50–tal band (de finlänska och svenska topografiska arbetena frånräknade), en del av dem med aktualitetsbetonat och t. o. m. politiskt färgat innehåll.

Då J. V. Snellman i sina anteckningar från skoltiden på tal om ferieläsningen säger, att »resebeskrifningarna gåfvo vetande om södra hemisfärens kuster och öar, men de europeiska folkens lif blev tills vidare i halfdunkel», kan således åtminstone icke biblioteket i Gamlakarleby skyllas för denna lucka. Inom svensk geografi och topografi funnos bl. a. Arndt, Elers, Linnerhjelm och Tuneld representerade, inom finländsk J. J. Chydenius` beskrivning över Gamlakarleby och Radloffs över Åland samt Rühs` »Finland och dess innevånare». Specialarbetena supplerades av ett flertal större samlingsverk, exempelvis »Archiv för nyare resor till lands och sjöss», Campes »Geografiskt bibliotek för ungdom» och »Nytt geographiskt bibliothek», Djurbergs »Utförlig geografie» och v. Zimmermanns »Jorden och dess invånare». Denna rika geografiska litteratur fann säkerligen en tacksam publik i läsesällskapets delägare, stadens rådman och handlande, av vilka åtskilliga själva i yngre år seglat eller ägde andelar i skepp, som seglade på avlägsna hav.

Historia och biografier

En motsatt utveckling, jämförd med geografien, visar historien, till vilken vi i detta sammanhang föra också biografier, memoarer och de fåtaliga arbetena i kyrkohistoria. Redan år 1811 utgör den visserligen den näststörsta gruppen, 21,4 % av beståndet, men 1814 har den ökats till 26,1 % och 1830 dominerar den med 32,9 % , d. v. s. 333 band av 1,013.

Redan i det föregående har en antydan givits om den stegring av de historiska och politiska intressena, som franska revolutionen och Napoleonskrigen förde med sig, men man kan dessutom hänvisa till den förändring i de svenska censurförhållandena, som skedde 1809 och stadfästes genom tryckfrihetsförordningen av den 9 mars 1810: därmed öppnades dammarna för en flod av politiska och kvasihistoriska konjukturskrifter, som till sin kvantitet kunde mäta sig med reseskildringarna från 1700–talets sista år och i likhet med dessa till största delen bestod av översättningar.

I Gamlakarleby följde man samvetsgrant med denna produktion, och samligen är anmärkningsvärt mångsidig. Man ägde tillgång till världshistoriska arbeten av större eller mindre vederhäftighet av Bauer, Bredow, Buchholz, Dippold, Eichhorn, Iser, Löhr, Meiners, Remer och andra, samlingar av biografier och anekdoter av Bauer, Baur och Blanchard, Heiders »Ideer till mennisko–historiens filosofi», Anquetils, Gibbons och Rollins romerska historieverk samt ett flertal specialarbeten i engelsk, fransk, tysk, och rysk historia. Inom den svenska historiska litteraturen, som räknade drygt ett 80–tal band, funnos bl. a. Celsius, Hallenberg och Lagerbring representerade med sina huvudverk. Proportionsvis fylligast var emellertid den litteratur, som kan rubiceras såsom mer eller mindre politiskt färgad samtidshistoria: pamfletter om den heliga alliansens olika kongresser av liberalt orienterade skribenter som Görres, de Pradt och andra, vilka likväl ett stycke in på 1820–talet kvantitativt överflyglades av napoleonlitteraturen, uttryck för den kult, som särskilt efter kejsarens död bredde ut sig i Europa. »Napoleon sysselsätter efter döden skriftställarne och den läsande verlden nästan lika mycket, son han under sin lefnad sysselsatte diplomaterne och den politiska», hette det år 1827 i Svea; »stora massor af Napoleonisk litteratur täfla ännu med Walter Scotts och Coopers romaner om en plats i läsverldens gunst. Och våra öfversättare gripa med begärlighet efter hvarje ny dithörande product, för att dermed fägna sitt publicum.» Till denna litteratur och till de talrika arbetena om Ryssland få vi i följande anledning att återkomma.

Skönlitteratur

Först i tredje rummet kommer skönlitteraturen, bestående dels av svenska original, dels av romaner och en mindre del dramatik i översättning. Gruppen omfattade år 1811 16,5 % av beståndet och hade 1814 ökats till 21,4 %, 1830 till 21,9 % , d. v. s. 222 band av 1,013 — onekligen en rätt anspråkslös siffra med hänsyn till bibliotekets populära syftning.

Inom den svenska originallitteraturen påträffas namnen Dalin, Gyllenborg, Wallenberg, Bellman, Gustav III, Kellgren, Leopold, Oxenstierna, Thorild, Anna Maria Lenngren, Adlerbeth, Choræus , Franzén, Wallin, och längre fram i tiden Åboromantikernas kalender Aura, Cederborgh, Atterbom, Vitalis–Sjöberg och Tegnér, utom författare av längre rang. Vidpass två tredjedelar av skönlitteraturen utgjordes dock av översättningar . Också bland dem möter man några kvalitativt betydande namn, Iliaden i Marcus Wallenbergs och Don Quixote i Stjernstolpes översättning, samt enstaka verk av Beaumarchais, Wieland, Herder, Sculler, Goethe, Florian, Mme de Staël och Walter Scott, men den övervägande delen hör till den romanlitteratur, som under decennierna kring sekelskiftet tävlade med reseskildringarna om den breda publikens gunst . Det var som bekant framför allt bröderna Lindh, N. M. Lindh i Örebro och J. P. Lindh i Stockholm, som förlade den i nästan fabrikmässiga former drivna översättarverksamhet — betecknade nog talas det i Svea vid ett tillfälle om »den Lindhska Öfversättare–fabrikens brådskande fuskeri» — genom vilka alstren av dessa numera för längesedan glömda, mestadels tyska författare gjordes tillgängliga för den svenska allmänheten . Huvudingredienserna i deras romaner, endast skenbart, såsom Martin Lamm anmärkt, i motsats till varandra och betingades båda av tidsomständigheterna: skräckromantiken försåg de borgerliga läsarna med starkare kryddade anrättningar än tidningsnyheterna, under det att familjesentimentalitenten utnyttjade människornas leda vid politiken genom att bjuda dem skildringar av hemliv och idyller. I Gamlakarlebybibliotekets kataloger påträffas ett flertal av tidens modeförfattare: fäsörer av gråtmilda och jolmiga familjeromaner som A. v. Kotzebue, A. Lafontaine och Johanna Schopenhauer, av digra komiskt–satiriska romaner som J. G. Müller, av rafflande ande– och spökhistorier som C. H. Spiess och G. Bertrand, och icke minst de ofta anonyma skribenterna av rövarromaner med målande titlar sådana som »Banditen Dolko», »Röfvar Anföraren Glorioso», »Banditanföraren Golisano» och liknande. Några tiotal av dessa arbeten ha enligt gåvoförteckningen skänkts till biblioteket. Det beror emellertid uppenbarligen icke på tillfälligheter att under det att största delen av läsesällskapets bokbestånd bevarats till våra dagar, för det mesta i ett utmärk skick, den sistnämnda gruppen av förströelselitteratur nästan helt försvunnit, och att de enstaka volymer som finnas kvar bära tydliga spår av att ha blivit tummade och slitna av otaliga händer.

Övriga områden

I bredd med de litteraturgrupper som hittills nämnts äro de övriga jämförelsevis obetydliga. Till ekonomien kan man hänföra ett 50–tal band, dels Svenska lantbruksakademiens och Finska hushållningssällskapets handlingar, dels andra arbeten berörande lantbruk, trädgårdsskötsel och brännvinsbränning, till naturvetenskapen ett drygt 20–tal, bland vilka särskilt må nämnas Nilssons skandinaviska fauna och Eulers »Bref till tysk prinsessa i åtskilliga physiska och filosofiska ämnen», vilka Snellman ännu på gamla dagar påminte sig ha erbjudit en intressant och nöjsam lektyr.

Givetvis saknades ej heller tidens läkarböcker (Hildebrandt, Hufeland, Weickard) och de moraliserande handledningar i levnadskonst, som under 1700–talet hade utgjort en populär läsning, men som tydligen alltjämt kunde räkna på publik, exempelvis Dusch` »Moraliska bref til hjertats bildande» (sliten genom flitig läsning), Saint–Lamberts »Månne fruntimrens handlingar i allmänhet bestämmas af nödvändigheten eller kaprisen? En teckning af qvinnan» och — ett arbete av måhända lokalt intresse — Heindrichs »om medlen att utrota sqvaller i små städer». Till den litteratur, som direkt tjänade praktiska syften, hörde ytterligare några författningssamlingar och kamerala verk. Och slutligen bör det antecknas, att biblioteket också höll sig med en del tidskrifter och liknande publikationer: Adlesparres » Läsning i blandade ämnen», Silverstolpes » Journal för svensk litteratur», Hans Järtas »Odalmannen», Uppsalaromantikernas »Svea» och Svenska akademiens handlingar.

Tidningar

I beståndet ingå dessutom, ehuru de icke upptagits i katalogen från det första skedet, sviter av Åbo tidningar, Åbo underrättelser, Finlands allmänna tidning, Turun wiikko sanomat, »Mnemosyne», Wallmarks » Journal för litteraturen och theatern» och »Polyfem». Det var en anmärkningsvärt mångsidig lektyr, som läsesällskapet i Gamlakarleby ställde till sina klienters förfogande.

till början