4. Striden mot censuren

Den 1 maj 1830 sammanträdde läsesällskapet som vanligt till årsmöte. Löpande ärenden behandlades: kofferdikaptenen Carl Sovelius anmäldes som ledamot, årsavgiften fastställdes till 6 rdr rgs. Men därpå följer i protokollet en tredje paragraf: »Delägarene, Herrar Apothekaren Libeck, Rådmännerne L. Lalin och Carl G: Favorin samt Handlanderne Jan Kyntzell och Anders Donner åtogo sig att inom kort tid reglera om Bibliotheket — efter öfverenskommelse, hvarvid äfven den infordrade Cathalogen upprättas.» Meningen kan till sin innebörd i förstone synas gåtfull. Den utgör i läsesällskapets handlingar det första vittnesbördet om att Finland den 14 okt. 1829 fått en ny cencurförordning och med den en cencuröverstyrelse, till vars uppgifter bl. a. hörde övervakningen av bokinförseln och inseendet över läse– och lånbiblioteken.

Tidigare hade övervakningen av den utländska bokinförseln tagits tämligen lättvindigt, såsom Y. Nurmio visat i sin avhandling om tidens cencurförhållanden. Ända till år 1820 hade icke ens ombudsmän för ändamålet tillsatts i småstäderna, men också sedan detta skett ¾ i Gamlakarleby anförtroddes uppdraget borgmästaren Hans Pehr Winge ¾ förblev kontrollen säkerligen ofta illusorisk. De skärpta bestämmelser, som infördes år 1823 och som gingo ut på att förbjudna böcker skulle konfiskeras t. o. m. hos enskilda hjälpte föga, redan av den anledningen, att de lokala ombudsmännen saknade listor över de böcker som av myndigheterna betraktades såsom förbjudna. I en avlägsen landsortsstad som Gamlakarleby med livlig sjöfart på utlandet kunde självfallet bokinförseln försiggå obehindrat ¾ med eller utan en välvilligt blundande borgmästares goda minne.

Den 28 dec.1829 hade den nyinrättade cencuröverstyrelsen konstituerat sig och den 16 feb. 1830 beslöt den anmoda samtliga landshövdingar att infordra och så snart sig göra lät insända uppgifter om de i respektive län existerande läse- och lånbiblioteken jämte förteckningar över deras böcker, kartor, gravyrer och med text försedda musikalier. Det var denna order, som föranledde läsesällskapet i Gamlakarleby att reglera om biblioteket »efter öfverenskommelse och att upprätta en ny katalog, som av allt att döma, såsom vi i det följande skola se, representerade en i åtskilliga avseenden reviderad upplaga av den gamla. Men revideringen var trots allt icke tillräckligt grundlig det rådde såsom nämnts en allmän oklarhet beträffande de böcker som voro förbjudna — och då cencuröverstyrelsen den 14 juni sammanträdde efter att ha mottagit katalogerna från Vasa och Gamlakarleby, kunde den konstatera, att desse Bibliothek hvardera befunnos innehålla flere till införsel i landet förbjudne böcker, hvilka icke bordt, på sätt som skedt, Allmänheten tillhandahållas — — ».

Landshövdingsämbetet i Vasa län skulle därför anmodas att genast låta med sekvester belägga alla böcker i de båda biblioteken, med förbud för utlåning, intill dess överstyrelsen efter närmare granskning av katalogerna hunnit bestämma vilka böcker skulle få till fritt begagnande utlämnas. Samtidigt skulle bibliotekens föreståndare eller ägare tillhållas att uppge, om biblioteken blivit inrättade med vederbörligt tillstånd, samt att förete sina eventuella privilegier.

Innan den officiella skrivelsen nått fram till Gamlakarleby hade man emellertid där funnit påkallat att vidtaga ytterligare försiktighetsmått. Den 23 juni sammanträdde läsesällskapet och satte upp ett aktstycke, vars relation av förhandlingarna vid årsmötet den 1 maj avsevärt skiljer sig fån det verkliga protokollet vid samma tillfälle:

»Wid det sednaste sammanträdet af Delägarne i en Boksamling härstädes, den 1: sistledne Maji,anmälte Herr Apothekaren Libeck ,att ehuru han nu presenterade en fullständig Förtekning på de Böcker, som i samlingen borde finnas, den samma till en betydelig del försfunnit, och att han ville uphöra med handhafvandet af böckernas utlämnande åt delägarene, samt föreslog att någon fördelning af de återstående Böckerne emellan delägarene skulle ske, eller att Böckerne skulle åt delägarene, till vinnande af jemn fördelning, försäljas å Auction, helst en hvar nu mera, genom en stabilierad Bokhandel i Wasa, har lätt att sedermera complettera sin enskildta Boksamling, och begärde Herr Apothekaren Libeck derföre af sine medinteressenter decharge ifrån och för sin befattning. I anledning hvaraf interessenterne utsatte en sammankomst till denne dag, och sammanträdde således nu till vidare öfverläggning i ämnet; hvarvid beslötes, att, i enlighet med hvad Delägarene redan sednaste sammankomsten öfverenskommit, Herr Apothekaren Libeck, som hitintills till allas nöje besörjt Böckernas utlämnande, med slik vidare befattning icke besväras, och att Böckerna delägarene emellan fördelas, hvilken fördelning genom lottning, efter de ännu interessenterne för Herr Apothekaren Libeck aflade sin tacksägelse betylgelse för hans hafde möda.»

Aktstycket undertecknades av sexton delägare, bland dem magistratens samtliga rådmän. I samman-hanget må det erinras om att två rådmän också varit med i den kommitté, som utsetts att »reglera om» biblioteket .

Några dagar senare, den 2 juli, mottog magistraten landshövdingens order om beläggande av biblioteket med sekvester. Borgmästaren Winge begav sig då, enligt redogörelsen i magistratens memorial av den 3 juli, jämte två vittnen, stadsnotarien Gustaf Henrik Gronov och stadskassören Anders Gustaf Hoffstedt, till apotekaren Libeck, »såsom känd föreståndare för Bibliotheket», för att fullgöra uppdraget. Han fann emellertid Biblioteksrummet tomt och underrättades av Libeck om att sällskapet, som ursprungligen bildats »för att till gemensam uplysning kunna förskaffa sig Böcker, hvilka hvar en ej ensam mägtade för sig inköpa, nu mera, i anseende till svårigheterna att hädanefter anskaffa sig Böcker» — en motivering, som ej återfanns i det nyss citerade aktstycket — hade upplöst sig och fördelat böckerna sinsemellan, sällskapet ägt eller förment sig böra för en slik privat association utverka några privilegier, såsom då det stiftades ej af nödvändigheten påkallade,— — —». »Då Magistraten sålunda fant», hette det slutligen, »att hvarken något Läse-sällskap eller dess Bibliothek härstädes nu mera är tillfinnandes, ej eller några böcker qvarstående i det Rum dertill varit nyttjadt, och det upgifna förhållandet Magistratens samtelige medlemmar, utom Ordföranden, redan för detta var kändt, så kunde någon seqvester å Böcker eller Bibliothek ej eller nu mera verkställas, eller den erhållna befallningen i ämnet vidsträcktare eller annorlunda verkställas, än nu skett. Dock har Magistraten trott dess plikt påkalla, att låta antyda hvarje delägare särskildt, att icke tillåta sig friheten, att utlemna sina böcker till läsande af allmänheten eller fremmande personer, eller ens dem till Läsande förete.»

Under tiden hade den tjänsteman, kollegieassessorn Nicklas Julius Clayhills, som fått i uppdrag att granska de insända bibliotekskatalogerna, utfört sitt arbete,och på basen av hans memorial förordnade cencuröverstyrelsen den 17 juli om beslag: hos läsebiblioteket i Uleåborg av 14 arbeten, lånbiblioteket i Uleåborg 5 arbeten, läsebiblioteket i Brahestad 17 arbeten, läsebiblioteket i Vasa 51 arbeten,läsebiblioteket i Gamlakarleby 56 arbeten och läsebiblioteket i Leppävirta 6 arbeten. Ägarna skulle tilldelas ersättning, om de gittade styrka,att böckerna inkommit till landet med vederbörligt tillstånd.

Då det gällde att verkställa beslaget synes magistraten i Gamlakarleby ha nöjt sig med att fråga efter böckerna hos Libeck, som givetvis hänvisade till att sällskapet var upplöst och biblioteket skingrat. Censuröverstyrelsen fann likväl icke detta besked tillfredsställande; den fastslog visserligen den 20 sept. 1830, att alla vidare åtgärder i avseende å biblioteket, såsom en publik anstalt betraktat, på grund av upplösningen fingo förfalla, men erinrade samtidigt om att delägarna voro kända och av magistraten själv hade uppgivits, varför magistraten ålades att skyndsammast tillrättaskaffa och konfiskera de förbjudna böckerna. Befallningen delgavs magistraten genom landshövdingen i memorial av den 9 nov. 1830.

Den 18 dec. sände magistraten in till landshövdingen 28 arbeten —jämt hälften av de efterlysta — men måste,hette det i memorialet, »tillika med ledsnad erkänna: att Magistraten dess bemödande oaktadt, icke kunnat omhänderfå alla å Förtekningen uptagna Böckerne; emedan många af dem, dels redan förut,dels efter det Bibliotheket uplöstes och fördeltes gått förlorade och blifvit så förskingrade, att det ej varit möjligt dem samteliga öfverkomma.» Och till yttermera visso försäkrades, »det Magistraten icke brustit uti nit och omtanka att söka närmare vinna ändamålet, än nu skett, om sådant varit görligt: Skolande Magistraten — — — likväl icke förgäta att äfven framdeles efterspana de ännu icke till rätta funna Exemplaren af de förbjudna Böckerna och dem, ifall de öfverkommas, anama och sedan likaledes skyldigast öfverstyra.»Vid detta besked läto tydligen vederbörande saken bero. Den officiella bekräftelsen på att den ansågs utagerad gavs den 8 juni 1831, då cencuröverstyrelsen resolverade, att några lagliga anspråk väl icke kunde framställas på ersättning för de beslagtagna böckerna, enär det ej kunnat bevisas, att de införts till landet med behörigt förekomna omständigheter dock velat för denna gång bevilja ersättningen, att utgå med 119 rdr rgs, som skulle tillställas apotekaren Libeck.

Förbjudna böcker

Framställningen av läsesällskapets konflikt med cencuren må här avslutas med en överblick av de böcker, som cencuröverstyrelsen funnit förgripliga. Förteckningarna över de böcker, som voro avsedda att konfiskeras i de olika biblioteken, upptaga i stort sett samma boktitlar, och det kan följaktligen konstateras, att Gamlakarlebybiblioteket var icke blott ett av de största, utan överhuvud synnerligen representativt för den lektyr, som odlades av borgerskapet i de österbottniska småstäderna.

Av de förbjudna böckerna i Gamlakarleby kunna då först nämnas några allmänt spridda större historiska verk och anekdotsamlingar: J. Chr. Aug. Bauers »Adertonde århundradet märkvärdigaste händelser i sammandrag » ( I — II, Sthm 1814) och »Nöjsamma anecdoter från det adertonde århundradet» (I — VIII, Sthm 1814 — 18), Samuel Baurs »Intressanta lefnadsmålningar utaf det adertonde århundradets märkvärdigaste personer» (I —VI, Örebro 1807 —11), G. G. Bredows »De märkvärdigaste händelser utur verldshistorien i tre tabeller» (Sthm 1810), Bredow-Venturinis »Nittonde århundradets krönika» ( I —XV, Örebro 1809—26, av vilket verk endast ett band »anträffades» av magistraten ), J. G. Eichhorns »Den nya allmänna historien» (Carlstad 1812 ) och »De tre sista århundradenas historia» ( I —III, Strengnäs 1815 —16 ), J. A. C. Löhrs »Verlds historia för läsare af alla stånd» (I— II, Sthm 1816) och J. A. Remers »Den historiska verldens tilstånd i dess särskilda tidehvarf» (Sthm 1797—98.) Europeisk 1700-talshistoria representerade yttrerligare fru Campans »Anteckningar rörande drottning Marie Antoinettes af Frankrike och Navarra enskilda lefnad » ( I —IV, mariefred1825), J. G. Fr. Pabsts »Konung Fredrik den andres af Preussen lefvernes-beskrifning» ( I —III,Sthm 1791 —92 ) och (icke identifierad) »Konung Fredrik II:s af Württemberg lefvernes beskrifning.»Napoleons litteratur, som vid denna tid i sin helhet sågs med oblida ögon av cencur-myndigheterna), företräddes i förteckningen av ett 20-tal arbeten: »Kejsar Napoleons hof och franska rikets organisation» (Örebro 1809), »Bidrag till f. d. kejsar Napoleons lefnads- och regerings-historia» (1820), Napoleons »Memoirer» ( I —IV , sthm 1823 —26), F. Antommarchis »Mapoleons sista Stunder» ( I —II,Sthm 1826), »Minnen af Napoleon och dess familj,af general Durands enka» ( Sthm1823), Baron Fains »Manuskript om året 1814» (Fahlun 1823), Fleury de Chaboulons » Anteckningar om Napoleons enskilda lefand» (I —II,Sthm 1822), Joseoh Fouchés »Memoirer» (1827), L. J. Gohiers »Historiska anteckningar» (I —IV,Sthm 1825— 26 ), W. H. Irelands » Anekdoter om Napoleon till upplysningaf hans handlingar och karakter » (Strengnäs 1825), Eugène Labaumes »Fullständing berättelse öfver fälttåget i Ryssland 1812» (Sthm 1827 ), Las Cases' »Dagbok öfver Napoleons enskilda lefnad och samtal med dess generaler på St. Helena» ( I —VIII ,Sthm 1823 —24), Norvins' »Napoleons lefnad» (I —IV,Sthm 1827), B. E. O'Mearas »Napoleon i landsflykt eller Rösten ifrån St.Helena (I —II,Sthm 1823—24),L. M. Philipsons »Försök til Bonapartes historia» (I —II,1803 —04), Jean Rapps »Memoirer» (Sthm 1825), L. P. de Ségurs »Historisk och politisk tafla öfver Europa» (I —III,Sthm 1811), Ph. de Ségurs »Napoleons och Stora Arméens historia år 1812» (I— III,Sthm1825), »De tre sista månaderna af kejsar Napoleons lefnad, efter tillförlitliga handlingar beskrifne af S***» (Sthm1823),W. Wardens »Napoleon Buonaparte på St. Helena»(Sthm 1818) samt — icke identifierbara — »Om Napoleon 2.e Brochurer».

Till de politiska konjukturskrifternas kategori hörde, i likhet med en del av den ovan uppräknade Napoleonlitteraturen,»Congressen i Troppau eller den moderna politiken» av M. Bignon (Sthm 1821), »De europeiska staternas historia efter freden i Wien år 1809» av Fr. Buchholz (I— VII,Sthm 1815— 25), två arbeten av Joseph Görres,» Tyskland och revolutionen» (Sthm1820) och »Den heliga alliansen och folkslagen på Kongressen i Verona» (Sthm 1824),två av E. Jouy, »Fritalaren,eller om fransyska sederna och och umgängessättet i början af nittonde seklet» (Örebro 1827) och »Moralen, tillämpad på politiken» (Sthm 1826), tre av D. D. de Pradt, »Congressen i Carlsbad», »Congressen i Wien» (Stmh 1819) och »Tiden och Cabinetterna» (Sthm 1821) samt ett anonymt arbete,»Spanien och dess sista revolutioner af en utlänning» (Sthm 1822). Såsom farliga för samhällslugnet betraktades ytterligare »Conversations lexion» (I— VI ,Örebro 1821 —26), A. K. Holms » Jesuiternas historia efter Peter Philip Wolf» (Christianstad 1817), » Jesuiternas hemliga instruktioner,åtföljda af hr Portalis' inför statsrådet upplästa betänkande»8Sthm 1826), »Sarsena, eller den fullkomlige byggmästaren, innehållande frimurare-ordens historia» (Sthm 1820) ,samt några reseskildringar ,»General Lafayettes resa uti Amerikas Förenta stater år 1824» (Sthm 1827),Maria Lindebergs anonymt utgivna »Bref från Paris af ett resande svenskt fruntimmer »(I— II,Sthm 1827 ),»Lady Morgans resa i Frankrike»(I —II,Sthm1822) och »Lady Morgans resa uti Italien» ( I —IV,Sthm 1823 —25).

Slutligen observerades några arbeten, som direkt hänförde sig till Sverige: »Hemliga handlingar hörande till Sverige historia efter konung Gustav III:s anträde till regeringen » ,utgivna av J. E. Schartau och P. A. Wallmark (I —III,Sthm 1821—25), »Konung Gustav III:s historia» av E. L. Posselt (Linköping 1810),A. M. Strinnholms anonyma »Beskrifning öfver Gripsholms slott» (Sthm 1822), N. W. Lundeqvists likaledes anonyma »Familjen Ehrenflykt, berättelse från den så kallade parti-tiden i Sverige» (I —II,Sthm 1828) och »Gylfe» av P. H. Ling (Sthm 1814). De mindre förmånliga uttalanden om Ryssland, som förekomma i en del av dessa arbeten, betraktades uppenbarligen av cencuröverstyrelsen såsom olämplig läsning.

Konfiskering

Efterspaningarna hade såsom nämnts resulterat i att 28 av de efterlysta 56 arbetena kunde konfiskeras och inlevereras till cencuröverstyrelsen. Men det nit och den omtanke, som magistraten enligt dess egna försäkringar hade utvecklat,få sin rätta beslysning då vi upptäcka,att av de övriga 28 oanträffbara arbetena icke färre än 25 ännu i dag i gott skick stå på hyllorna i Gamlakarleby.

Och vi kunna samtidigt konstatera,att biblioteket alltjämt äger åtskilliga andra arbeten,som antingen voro förbjudna och följaktligen på andra håll togos i beslag eller beträffande vilka vi ex analogia måste antaga,att de skulle ha väckt cencuröverstyrelsens livliga intresse,om deras förekomst i Gamlakarleby överhuvud varit bekant för vederbörande.Hit höra exempelvis abbé Barruels »Sammandrag af handlingar til jacobinismens historia» (I —II ,Strengnäs 1811), Mme de Staëls »Reflexioner öfver franska revolutionens vigtigaste händelser»(I— III,Sthm,1818 —19) och J. Ch. Bailleuls därav fötanledda skrift » Franska revolutionen, dess verkliga orsaker och syftning»( I— II,Sthm 1820), A. M. Strinnholms »Fragmenter till kejsar Napoleons historia»( I —III,Sthm 1813 —14) och ytterligare ett antal arbeten tillhörande Napoleonlitteraturen,två av den helt förbjudne) de Pradts politiska skrifter, »Om spanska koloniernas revolution och nuvarande frihetskrig» (Sthm 1818) och »Jemnförelse mellan Englands och Rysslands magt i hänseende till Europa» (Sthm 1825) samt N. F. Aschlings »Försök till grekiska revolutionens historia»(Sthm 1824).

Förteckningen över de böcker som skulle tagas i beslag innehöll ej ett enda arbete om Ryssland,och likväl ägde — och äger — biblioteket i Gamlakarleby sådana saker som exempelvis »Anecdoter ur kejsarinnan Catharina II:s och kejsar Paul I:s privatlefnad» (1798), »Ryska gunstlingar från början af Peter I:s till slutet af Paul I:s regering» (Sthm 1821), »Anekdoter om furst Potemkin, Tauriern» (I— II,Sthm 1822— 23 ), J. K. Hoests »Kejsar Alexander den I:stes lefverne och regering »(Nyköping 1818) och en fullständig samling av svensken Carl Elméns arbeten »Kejsarinnan Catarina II:s lefverne» (I —II,Sthm 1809), »Några underrättelser om Ryssland»(I —II,Sthm 1809— 11), »Underrättelser om någre af förra århundradets namnkunnigaste ryssar»(Sthm 1810), »Några underrättelser om ryska kejsarne Ivan III,Peter III och Paul I»(Sthm 1810),och några underrättelser om kossakerna»(Sthm 1810),beträffande vilka redan generalguvenören Barclay de Tolly år 1809 hade förordnat, att de såsom ytterst skadliga och olämpliga skulle tagas i beslag varhelst de anträffades)och slutligen bör det icke lämnas onämnt ,att viceborgmästaren J. N. Keckman enligt gåvoförteckningen något av sällskapets tidigaste år skänkt biblioteket två handskrivna arbeten, »Hemliga efterrättelser om Ryssland » ( i 3 bd, n:r 150 —152 i katalogen) , och »Characterer och anecdoter vid svenska hofvet» (i 2 bd, n:r 169 —170), vilka cencurmyndigheterna givetvis ej skulle ha underlåtit att infordra för att närmare skärskådas,om de funnits upptagna i den insända katalogen. Det är tydligt att en del böcker fick försvinna,då biblioteket »reglerades om »,och att det var en reviderad och i någon mån förkortad upplaga av den originala katalogen ,som man ansåg sig böra presentera cencuröverstyrelsen.

till början