Läsesällskapet i Gamlakarleby och dess samtida
Av Carl-Rudolf Gardberg
Särtryck ur Svenska Litteratursällskapets Historiska och Litteraturhistoriska studier 14. Helsingfors 1938.
(Texten har omarbetats efter behov)

1. Inledning och samtida läsesällskap i Finland

Bland Åbonyheter, som Porthan i sitt brev den 22 nov. 1798 kunde meddela Mathias Calonius, gällde en ett nytt sällskap, som uppträtt vid sidan av de redan existerande, för Porthans korrespondent bekanta sammanslutningarna Musikaliska sällskapet och Kongl. Finska hushållningssällskapet. "Et Läse-sällskap har här, lika som i Upsala, formerat sig: det börjar sin association med nästA år. Men, jag börjar frukta, at sådane Sällskap snart lära förbjudas. Nog skall jag se till, at våre inga apocryphiske böcker reqvirera; men vestigia fortassis terrent. Vi hafve i vår östra granne et så vackert exempel at följa; och uplysningen synes ej vara i credit." Porthans ord fingo i själva verket, såsom vi skola se, en profetisk innebörd, om också ej omedelbart och ej precis för Åbosällskapet.

I de närmast följande årgångarna av Åbo tidningar påträffas då och då kungörelser gällande läsesällskapet. I början talas det om "et Läsecabinet för Periodiska skrifter", men senare visar sig programmet vara mera omfattande. Upplysande är ett tillkännagivande den 19 maj 1804, där det heter:

"Herrar ledamöter af Läsesällskapet komma härefter att samlas uti Kapiten Prytz gård vid kyrkan, uti de rummen som ligga invid portgången. Tiden för sammankomsterna är Lördagseftermiddagarna ifrån kl.4, då så väl de, som vilja läsa på stället, som äfven de, som enligt sällskapets stadgar vilja låna hem böcker, blifva tillbörligen betjente. De af den läsande allmänheten, som ännu ej subscriberat för i år, men som under besinnande af fördelarne af en sådan inrättning, ville så väl för det allmänna som enskildta intresset deri deltaga, hafva ännu tillfälle dertill, i synnerhet på den för sällskapets sammankomster utsatta tiden; och på det att vederbörande må veta, hvilka slags böcker der äro att tillgå, får man härmed tillkännagifva: att läsesällskapets bibliothek redan äger, utom en mängd af lärda och eljes intressanta jurnaler, dagblad och Tidningar, en samling af valda nyare historiska arbeten i synnerhet i afseende på de sista hvälfningarne på jorden, samt åtskilliga valda och nya resebeskrifningar: på hvilka alla katalog finnes på stället att genomse för den som behagar; och kommer naturligtvis samlingen immerfort att utvidgas, i samma mån, som Ledarmöternas antal tilltager, och i och med det samma kassans tillgångar."

Åbosällskapet har hittills icke varit föremål för monografisk behandling, men strödda notiser om dess sammansättning och historia ha meddelats av olika författare. Den ledande själen tyckes åtminstone i början ha varit Jacob Tengström. Wilhelm Lagus, som kunde åberopa en färsk familjetradition och som dessutom i sin ägo hade sällskapets arkiv, säger att det vid sin stiftelse utgjorde i viss mening ett slags fortsättning av det forna Auroraförbundet, men att medlemskretsen efter hand sträckte sig från biskopen och hovrättspresidenten, senare själve generalguvernören, till grosshandlaren och fabrikören. "Man påträffar knapt nog något mera bemärkt namn inom vår embetsmannaverld från åren 1799 - 1822 (ty så länge fortbestod sällskapet), hvilket icke under innehafvarens vistelse i Åbo, vare sig vid universitetet, hofrätten, regeringskonseljen och senaten, domkapitlet eller skolverket, stode tecknadt på ledamotslistan och i utlåningskladden."

Läsesällskapet i Åbo var emellertid icke det enda i sitt slag i Finland. På skilda håll kan man leta fram notiser om liknande företag på åtskilliga andra orter. Följa vi en geografisk linje med början i öster, möter oss det första i Viborg. Överläraren August Wilhelm Tappe vid det tyska gymnasiet, grundat år 1805, tog 1806 initiativ till ett läsesällskap och i samband med detta upprättades 1808 ett bibliotek, som fick rum i rådhuset och ännu fortlever i det nuvarande Viborgs stadsbibliotek. Också i Borgå fanns vid samma tid ett läsesällskap, som år 1806 till ortens gymnasiebibliotek förärade diverse utländska tidskrifter. Det läsesällskap, som enligt vad August Schauman berättar grundades i Helsingfors år 1819 bland ämbets- och tjänstemän och andra efter de centrala ämbetsverkens flyttning och ägde bestånd till början av år 1829, hörde till ett något senare skede och var uppenbarligen en avläggare av Åbosällskapet.

Av äldre datum var däremot läsesällskapet i Vasa. Bland censuröverstyrelsen akter i statsarkivet förvaras en avskrift av det tillståndsbrev, som hovkanslern C. B .v. Zibet den10 aug. 1802 utfärdade "Till bibehållande och fortsättande af det Läse Bibliotheque uti Wasa stad, om hvars inrättande flere Militaire och Civile Ämbetsmän sig förenat, och hvaruti andre Stadens Invånare tillåtas emot lindrig afgift deltaga, hvarigenom det ikläder sig egenskap af Lån Bibliotheque." Formuleringen utesluter icke att sällskapet kan ha stiftats ännu tidigare än år 1802, och ett belägg för att det i själva verket förhåller sig så ger en tavla i Österbottens historiska museum, målad på siden av presidentskan Louise Charlotte Reuterholm och dedicerad till "Läse-Bibliotheket i Wasa" år 1801. Sällskapet skänkte år 1828 en del av sina böcker till det nygrundade universitetsbiblioteket i Helsingfors, men fortlevde, mot slutet dock synbarligen föga aktivt, ända till år 1845, då det återstående bokbeståndet dels såldes på auktion, dels förärades till Vasa gymnasiebibliotek.

I Nykarleby stiftades år 1813 eller 1814 ett läsebibliotek med ett 20-tal delägare, representerande så gått som hela den lilla stadens societet av tjänsteman, rådmän och övriga förnämligare borgare. Enligt stiftelseurkunden skulle böckerna bestå av "Rese och Lefvernes-Beskrifningar, Politiska skrifter, Valda Romaner och någon interessant Tidning", och ett protokoll av år 1819 visar, att biblioteket mot en särskild avgift var tillgängligt också för "främmande läsare". De fragment av sällskapets arkiv, stiftelseurkunden, några listor över medlemsavgifter och ett protokoll, som bevarats i den Topeliuska manuskriptsamlingen, sträcka sig endast till nyssnämnda år, men ett vittnesbörd om att utlåningen fortgick åtminstone ännu i slutet av följande årtionde äga vi i Zachris Topelius almanacksantekning den 9 febr.1828, då han lånade "Donqixote från Bibliotheket".

Ungefär samtidigt med läsesällskapet i Vasa, år 1800, bildades läsesällskapet i Gamlakarleby, som utförligare skall omtalas i den följande. Då censuröverstyrelsen år 1830 anställde sin stora räfst med läsesällskapen, framgick det, att ett läsebibliotek upprätthållits också i Brahestad av tio delägare, ämbetsmän och borgare, vilka "År 1821 om Hösten öfverenskommit att insätta sine Böcker hos Apothequaren Wichman, för att af dem gemensamt få sig begagna", men att sällskapet den 6 maj 1830 upplöst sig och fördelat böckerna mellan delägarna, och att ett liknande företag några år före 1830 i Uleåborg "på Apothekaren D.J.Skogmans project vore inrättadt af åtskillige Ståndspersoner, boende dels i Staden, dels i Lands orterne här omkring", vilket bibliotek senast föreståtts av pastorsadjunkten och komministern Carl Manner Ståhle, utlånat böcker endast till delägarna och för övrigt också det år 1830 upplösts genom fördelning av böckerna. Och slutligen kan det nämnas, att då auditören Carl Henrik Asp i slutet år 1808 och början av 1809 med Björneborgs regemente låg i Torneå, han i sin dagbok antecknade, att "i staden fins ett läsesällskap med bibliothek, innehållande bland annat Sköldebrands resa", en notis, till vilken J.O.I.Rancken, Asps svärson och utgivare av hans anteckningar, fogar följande anmärkning:

"I de flesta städer i Finland ha sådana funnits vid denna tid och äfven sednare, ja finnas till namnet flerstädes ännu. På de flesta ställen ha de likväl för ett eller annat decennium slutat ett tynande lif, då de icke blifvit tidsenligt omorganiserade. Den skönlitteratur och resebeskrifningar (nästan uteslutande på svenska.), som de innehöllo, ega öfverhufvud icke blifvande värde, så att en omsättning i dylika för en större allmänhet beräknade inrättningar erfordras, för att de kunna ega bestånd. Troligen har en dels nyinrättad, dels förbättrad bokhandel gjort dem umbärligare, och kanske har den till följd af kriget straxt derefter onekligt större råheten i seder bidragit att minska för dem i landet."

Den karakteristik Rancken här, uppenbarligen byggande på förstahandskunskap om åtminstone biblioteket i Vasa, ger av läsesällskapen, är säkert i stort sett riklig, frånsett den i sista satsen uttalade förmodan om en minskning av intresset som en följd av kriget; något stöd för denna förmodan ge varken de data, som anförts i det föregående, eller den exemplifiering av att läsesällskaps utveckling, som skall meddelas i det följande.

till början