 |
|
|
Efter denna representativa samling av stiftare, tillhörande stadens översta skikt, den sinsemellan på mångfaldiga sätt befryndade "borgaradeln", upptager urkunden ytterligare namnen på 18 personer, som under perioden intill år 1830 genom arv eller köp blivit innehavare av andelar eller "lotter" i biblioteket och därvid med sin underskrift fått bekräfta stadgarna. Då Anders Chydenius namn står som det främsta och den bevarade boksamlingen under långa tider i Gamlakarleby kallats - och fortfarande kallats - "Chydenii bibliotek", ligger det närä till hands att antaga, att Chydenius var den egentliga initiativtagaren, så mycket mer, som man då kunde draga upp en direkt förbindelselinje med det endast halvtannat år äldre Åbosällskapet, vars drivande kraft såsom nämnts var Jacob Tengström, Chydenius`systerson. En förmodan i denna riktning har i själva verket uttalats redan av Th. Rein i hans Snellmansbiografi.
Enligt stadgarna skulle sällskapet årligen den 1 maj sammanträda "för at öfverse och revidera Bibliothekariens det framflutna året innehafde förvaltning, samt rådpläga om Bibliothekets angelägenheter." Bibliotekarien ägde dessutom rätt att sammankalla ledamöterna till överläggningar om bokinköp och andra ärenden, men i de bevarade handlingarna omtalas ej andra sammankomster än årsmötena. Från de första åren finnas protokollen ej mera i behåll, men från och med år 1806 föreligger såsom nämnts en fullständig svit av dem ända fram till år 1830, då en vändpunkt inträdde i sällskapets öden. Årsmötena höllos regelbundet den sista april eller 1 maj. Ärendena inskränkte sig oftast till beviljande av ansvarsfrihet, fastställelse av årsavgiften och meddelanden om överlåtelser av "lotter", och protokollen äro merendels avfattade tämligen lakoniskt, men trots detta ge de jämte stiftelseurkunden, som innehöll stadgarna, en god föreställning om sällskapets organisation. Årsavgiften skulle enligt stiftelseurkunden utgöra 3 riksdaler (tydligen riksgälds), men kunde efter behov sänkas eller höjas. År 1808 utgick den med 2 rdr rgs, höjdes år 1814 till 4 rdr bco och växlade därefter under åren 1815-27 mellan 3 och 4 rdr bco. År 1828, då det gällde att täcka en balans i räkenskaperna och att anskaffa ett nytt skåp, uttaxerades 6 rdr bco, men för de båda följande åren nöjde man sig åter men 6 rdr rgs. Indrivningen av avgifterna synes stundom ha mött svårigheter: både 1808 och 1810 måste sällskapet låta anteckna till protokollet, att de som icke inbetalade resterande avgifter skulle gå sina andelar förlustiga. Å andra sidan gavs det exempel på att avgiften kunde ersättas med en prestation av annat slag: år 1810 hette det, att "Handlanden Jan Kyntzell, som är innehafvare af en Månads skrift, kallad Politisk Journal, på Tyska Språket, ifrån år 1788 til och med år 1806, offererade denna Samling til Bibliotheket, emot det förbehåll at uti 10. års tid ifr: 1 maj detta år räknat, få vara fri för de afgifter, Intressenterne kunde under denna tid såsom sammanskott besluta; och som denne af Herr Kyntzell gjorde offert ansågs mera som en skänk än för betalning, så antogs detta anbud med Intressenternas gemensamma tacksamhet. I anledning av Kyntzells ytterligare gjorda "ärhindran och förbehåll" beslöts det samtidigt, att journalen "årligen skulle fullföljas och reqvireras, på sätt med bästa hushållning ske kan." I stiftelseurkunden förutsattes, att sällskapet skulle kunna antaga nya medlemmar, "så många och hvilka det för godt finner" mot en inträdesavgift av 3 rdr, vartill år 1806 fogades föreskriften, att nya medlemmar måste erlägga avgifterna för alla föregående år ända sedan bibliotekets inrättande. I praktiken blev emellertid ett slags numerus clausus rådande. De ursprungliga delägarna voro såsom nämnts 23, men redan under de första åren minskades antalet: kyrkoherden Stenhagen avstod sin äganderätt då han år 1801 flyttade bort, kyrkoherden Snellman avsade sig all del följande år, "och sedan Chydenius dog år 1803", heter det , "upphörde Enkan att inbetala något till Bibliotheket - och som hon ej kunde försälja sin lott (d.v.s. ej fann någon köpare), så tillföll den Bibliotheket." Antalet delägare kom sålunda att stabiliseras vid 20,och vid ett tillfälle, år 1824, talas det t. o. m. direkt om tjugundeparter i stället för lotter, såsom den vanliga termen lyder . En dylik lott hade karaktären av en aktie, som enligt stadgarna i händelse av bortflyttning eller dödsfall eller om delägaren icke mera önskade draga nytta av biblioteket kunde säljas, vid dödfall givetvis också ärvas. I början räknade man med att äganderätten vid bristande betalningsförmåga skulle kunna förvandlas till nyttjorätt för begränsad tid, utmätt i proportion till antalet erlagda avgifter, men år 1807 upphävdes denna bestämmelse och intressenterna hänvisades till att söka sälja sin lott eller, om köpare saknades, att »accordera med de öfrige Delägarena på bästa sätt han kan.» År 1826 inträffade det t. o. m., att handlanden Axel Böckelman ropade in en lott på offentlig auktion efter handlanden Wetterblom, som avlidit.Under åren lopp förekommo till följd av bortflyttningar, dödsfall och andra omständigheter åtskilliga överlåtelser av lotter, varigenom sällskapet efter hand kom att få en helt annan sammansättning än den ursprungliga, påtagligen likväl med bevarande av den sociala standarden. Då bibiliotekarien den 1 maj 1826 i några »annotationer» sammanställde uppgifter om de olika lotternas innehavare under det första kvartseklet av sällskapets tillvaro, kunde han konstatera, att av de 23 första delägarna 15 avgått med döden, 2 bortflyttat och en försålt sin lott ,så att endast 5 kvarstodo av första uppsättningen. Ett särskilt intresse anknyter sig till en av överlåtelserna : vid årsmötet den 1 maj 1816 uppvisades en den 10 juli 1815 daterad köpeavhandling emellan handladen Fredrik Lindebäck och coopv. capitainen Christian Henrik Snellman, varigenom den senare blivit ägare av den förres lott i biblioteket. Det kan väl antagas,att den litterärt och filosofiskt intresserade kaptenen på fregattskeppet Patience av Gamlakarleby flitigt drog nytta av läsesällskapets böcker; i varje fall veta vi, att hans son Johan Vilhelm gjorde det. Ännu på gamla dagar återkallade han i minnet den tid, »när bland öfriga svenska tidningar 'Argus' , och 'Minerva', ja, Upsala–litteraturtidning cirkulerade i en österbottnisk småstad, der äfven ett lånebibliotek underhölls, försedt med en ganska rik politisk, historisk och poetisk litteratur »,och då han under vinterferierna hade riklig tillgång till böcker, som satte honom i stånd att fylla bristerna i den historiska och geografiska skolläsningen. Kapten Snellman innehade sin lott till år 1823, då han sålde den till prosten Nordling. »Sällskapet tillåter ock», hette det i stadgarna, »att andre, än Delägarne, få af Bibliotheket sig begagna. Den som sålunda vil läsa, insätter bokens fulla värde, såsom pant, och betalar i läse afgift en åttondedel af bokens värde.» Bestämmelsen förtjänar särskild uppmärksamhet då den ju innebar, att institutionen principiellt fick karaktären av ett allmänt tillgängligt bibliotek och följaktligen kan betraktas som en direkt föregångare till våra dagars stadsbibliotek. På samma sätt tillgängliga också för utomstående voro såsom redan nämnts, åtminstone biblioteket i Vasa och Nykarleby samt det franklinska bibilioteket i Philadelphia. Det förefaller visserligen, som om denna rättighet till en början icke skulle ha utnyttjats i Gamlakarleby; i bibliotekariens ovan omtalade 25–års översikt säges det nämligen, att utlåningen av böcker mot betalning började år 1805 och att »extra läsarna» från och med nämnda år till 1 maj 1826 erlagt tillsammans 546 rdr 40 sk. rgs. Avgiften för dessa extra läsare underkastades under årens lopp förändringar: år 1806 infördes en kvartalsavgift av 32 sk. rgs, 1809 fastställdes årsavgiften till 3 rdr rgs jämte pant för böckernas värde, och senare höjdes den successivt, till 3 (1814), 4 (1822) och 5 rdr bco (1825). Såväl delägarna som extra läsarna voro strängt förbjudna att överlåta lånade böcker till andra personer, som icke erlagt avgifter, och år 1810 bestämdes det, att delägare som brutit mot förbudet skulle, »utan motsägelse», plikta 2 rdr rgs till bibliotekes kassa, under det att extra läsarna hotades med förlust av både rätten att låna och den innestående panten — ovisst dock med vilken verkan, då det var fråga om en företeelse, som säkerligen florerade lika allmänt som den gör det ännu i våra dagar. Bibliotekariens göromål specificerades i stadgarna på följande sätt: »En af Sällskapet utväljes til Bibliothekarie, som besörjer om böckernas reqvirerande, inbindning, kring sändande och förvarande i ordning, håller övfer dem catalog, som utvisar Bokens nummer, Titul, inköps pris och inbindnings kostnad, förer nödige antekningar, til hvem böckerne blifvit utlånte och dem på sine tider återfordrar och insamlar, emottager de sammanskjutne medlen och öfver deras användande til Post porto, papper, böckers upköpande, inbindning, betalning för deras hitskaffande, renskrifning af hvad som Bibliotheket angår, håller räkning, hvarvid bilägger verificationer och som af Skällskapet genomses och granskas». I gengäld var bibliotekarien befriad från alla avgifter. Under de första åren sköttes befattningen, som nämnts, av dåvarande borgmästaren Anders Söderlund . Synbarligen lämnade han den vid sin utnämning till häradshövding år 1805, och till hans efterträdare utsågs då apotekaren Gustaf Libeck, som av allt att döma kvarstod som sällskapets bibliotekarie ända till sin död år 1848. Då Libecks insats i sällskapets historia är minnesvärd icke endast genom den långa tidrymd dem kom att omspänna, utan också genom sin art, synes det motiverat att här ägna hans person några ord. Gustaf Libeck föddes den 15 maj 1776 i Kronoby såsom son till kofferdikaptenen Michael Libeck och Sophia Juslenius, den sistnämda dotter till kyrkoherden i Kronoby Gustaf Juslenius. Fadern dog tidigt, och då modern ingick nytt gifte med apotekaren Pehr Wennersten i Gamlakarleby, föll det sig naturligt att den unge Libeck beträdde apoteksbanan. Han »disciplinerade» åren 1791—95 hos styvfadern, examinerades och antogs till pharm.stud. 1795, konditionerade 1796—98 i Stockholm, varvid han samtidigt drev studier, återvände 1798 till hemstaden för att förestå apoteket, sedan modern blivit änka, och övertog det i eget namn den 1 juli 1799, samma år, då han i Stockholm undergick apotekare–examen. Under flere decennier intog han en bemärkt plats i samhället, och i sitt testamente gjorde han stora donationer, som på sin tid väckte ett betydande uppseende, till olika filantropiska ändamål , bl. a. till stipendiefonder och sjukhus i hemstaden; en av hans skapelser, Libeckska sjukhuset, bär ännu i dag hans namn. I den för tidens förhållanden ovanligt utförliga nekrolog, som ägnades honom i Vasatidningen Ilmarinen, betecknades han som »ett bland de i vårt land rara exemplen på personer, hvilka förstått att fatta sin förbindelse till det Allmänna, hafva en tanke för detta, och icke, såsom flertalet, försjunka uti ett blott egoistiskt sträfvande. »Så länge ett GamlaCarleby finnes, skola de icke saknas, hvilka med välsignelse ihågkomma hvad Libeck gjort till sjuklingars och fattiges understöd, äfvensom Wasa Gymnasium alltid kommer att räkna honom bland sina frikostigaste donatärer.» Under sin långa levnad hade Libeck förvärvat sig allmän och odelad högaktning, framhöll nekrologförfattaren, »ty han hade alltid gjort sig känd för redbarhet och duglighet till karaktären, för ordentlighet i allt sitt görande och för en menniskokärlek, som icke endast stannar vid orden,samt i sina,– – – Isynnerhet var hans sinne öppet för allt hvad som kunde lända till befordrande ar större bildning inom den fattigare folkklassen; han viste derföre ock att, som sig bör, uppskatta läroverkens möda.» Ett av uttrycken för sistnämnda intresse var den testamentariska donationen av Libecks privata boksamling, c:a 320 band till Vasa gymnasium. Nekrologförfattaren har måhända icke funnit det opportunt att i Nikolai I:s Finland fästa uppmärksamheten vid läsesällskapet, men det råder intet tvivel om att detta var ett av Libecks speciella skötebarn, som han ägnade all den drift, noggrannhet och ordentlighet negrologen talar om. Redan de »Annotationer d. 1 Maji 1826 », i vilka han sammanställt notiser om utgifter, om de olika lotternas öden m. m. under de första 25 åren av sällskapets tillvaro, vittna on en verklig kärlek till uppgiften, och det är säkert ej för mycket sagt, om man konstaterar, att han efter hand blev läsesällskapets själ. I den redan citerade instruktionen för bibliotekarien uppräknades blad göromålen böckernas »kringsändande». Uttrycket fick sin förklaring i en senare paragraf, som föreskrev, att »så fort de reqvirerade böckernas hunnit ankomma och blifva inbundne, skickas de af Bibliothekarien omkring til Sällskapets genomläsade, jemte en Cours, som utvisar, i hvilken ordning de skola circulera.» I »Coursen»skulle utsättas en viss tid, inom vilken boken av var och en borde vara läst, och sedan en bok cirkulerat hos alla delägare, stod det envar fritt att låna den från biblioteket. I längden blev likväl detta cirkulationssystem, som motsvarade principen för en senare tids bokringar, tydligen besvärligt att sköta, och år 1806 beslöt man, att »hädanefter skola inga Böcker circulera som tillförene, utan hvar och en Delägare reqvirerar ifrån Bibliotheket, hvilken Bok han åstundar, då Bibliotekarien anteknar dagen, när —och af hvem—Böckerne uttagas, samt infordrar dem om de för länge utebliva.» Det är möjligt att man till en början ej hade några bestämda utlåningsdagar, då sådana icke omtalas, men år 1814 blev det »gillat och beslutit», att biblioteket framdeles skulle hållas öppet endast på tisdagar och fredagar, och år 1817 antecknades det till protokollet, att »en Dag uti hvarje Vecka eller Onsdagen blir härmed bestämd, både till Böckers inlefvererande och utgifvande för de läsande.» Om bibliotekets lokal och inventarier ha handlingarna under första åren ingenting att förmäla; först år 1814 träffar man på ett beslut om att ett nytt skåp skulle anskaffas, av samma sort som det förra, jämte »Sex Stycken Nya Buldans Säckar — — — att nyttja i händelse någon nödvändighet fordrade Böckers snara transport från Ett till annat Ställe.» Möjligen var det eldfaran man härvid hade i tankarna. Rådmannen Anders Kyntzell åtog sig att mot betalning leverera säckarna, men ännu tio år senare konstaterades det att beslutet ej blivit verkställt och därför måste förnyas. Vare sig bibilioteket tidigare hade disponerat över ett särskilt rum eller ej, måste redan bokbeståndets tillväxt med tiden ha gjort ett sådant nödvändigt, och år 1817 befinnes bibliotekarien Libeck ha upplåtit en kammare i sin gård för bibliotekes räkning emot villkor att den av sällskapet skulle iståndsättas, vilket rådman Kyntzell åtog sig att ombesörja. Bokskåpen fylldes efter hand: år 1820 anskaffades ett tredje skåp, 1827 ett fjärde. Biblioteksrummet användes sannolikt uteslutande för förvaring och utlåning; det finnes icke någon antydan om att man där skulle ha idkat den läsning av tidskrifter på stället och den sällskapliga samvaro, som förekom exempelvis i läsesällskapets lokal i Åbo. Libeck uppger i sina »annotationer», att bibliotekets utgifter intill den 1 maj 1826 uppgingo till sammanlagt 2,540 riksdaler 6 skillingar 11 runstycken riksgälds. Största delen av detta belopp hänförde sig givetvis till bokanskaffiningen. Det framgår ej av handlingarna var sällskapet gjorde sina bokrekvisitioner, men man kan taga för givet, att det skedde i Stockholm. Ända till år 1826 fanns det icke inom Finland någon bokhandelsrörelse, som drevs av några bokbindare, exempelvis Kelin i Vasa, och de österbottniska städernas förbindelser med Stockholm voro som bekant vida livligare än deras förbindelser med södra Finland. Till Stockholm exporterades tjära, säd och viktualier, därifrån hämtades alla kramvaror, de flesta handlande gjorde en Stockholmresa varje sommar och döttrarna uppfostrades i pensioner där, berättar Snellman. I Gamlakarleby hade t. o. m. ännu mera långväga bokhandelsförbindelser traditioner: i slutet av 1700–talet hade kapellanen J. N. Snellman — sedermera en av läsesällskapets stiftare — som var en stor musikentusiast, stått i korrespondens med en av tidens mest kända förlagsaffärer, firman Hummel i Amsterdam, och fungerat som dess ombud, enligt prof. Otto Andersson »veterligen vårt lands första och den tidens enda representant för ett utländskt musikförlag.» I bredd härmed var det säkert lätt att taga in böcker på skepp,som tillhörde någon av läsesällskapets delägare. Inbindningen ombesörjdes däremot i Gamlakarleby, gammaldags solitt och ofta elegant handverk, som med glans har stått sig ända till våra dagar. Särskilt det äldre beståndet utmärker sig för praktfulla ryggar i sprängt kalvskinn med rik förgyllning, skyltar i rött och grönt och pärmar klädda med marmorerat papper i blått ,gult och blekrött. Senare blev utstyrseln något mera spartansk: år 1814 ackorderades med bokbindaren Damström »at han hädanefter lefvererar hvarje band för 24 sk. Sw Rgds i inbindning hvaremot Guldet å Ryggarna bortkommer undantagandes Skyldtarne, samt ofvan och Nedantil. Marmorerat papper skall äfven vara samt rödt Läder till ryggarne.» Men också med denna sparsammare dekorering äro banden ofta utomordentligt vackra för ett nutida öga. År 1820 träffade man avtal med bokbindaren Trolle om inbindning till 32 sk. rgs per band, och samma tariff gällde, då man 1821 anlitade bokbindaräkan Damström och 1823 bokbindaren Möllerström.— Enligt stadgarna skulle böckerna förses med »nummer uti ryggen och på yttre sidan af frampärmen de orden: Bibliotheket i GamlaCarleby.» Denna ägarbeteckning förekommer dock blott på äldsta böckerna; vid en senare tidpunkt har hela beståndet på frampärmarnas yttersidor försetts med ett typtrycks–exlibris på gredelint papper, upptagande ordet »Bibliotheket» inom en enkelt ornamenterad ram. |
|
||||||||||||||||||||
| Copyright @ Läsesällskapet i Gamlakarleby | ||||||||||||||||||||||||
På första plats
står sällskapets utom all fråga mest lysande namn:
Anders Chydenius, vars delägarskap dock blev av kort varaktighet, då han avled redan år 1803. Härpå följa
dåvarande borgmästaren, sedermera häradshövdingen och
lagmannen 
Det är givetvis ej
uteslutet, att denna förbindelse kan ha spelat en
viss roll, men den huvudsakliga förtjänsten av
sällskapets tillkomst får likväl tydligen
tillskrivas dåvarande borgmästaren Anders
Söderlund. Då denne, som år 1805 utnämnts till häradshövding, år 1826 hade bortflyttat till
Pedersöre, önskade han fortfarande begagna biblioteket, oaktat sällskapet år 1810
beslutat,
att personer, som bodde längre borta än en
fjärdedels mil utanför staden, ej skulle antagas
eller tillåtas kvarstå som delägare. Vid
årsmötet den i maj 1826 fattade man emellertid
enhälliga beslutet, "att Lagmannen och Riddaren
Söderlund må lemnas dispense, och nu som
tillförene betjena sig af Bibliotheket; så mycket hellre, som Tit: Söderlund varit den som
hufvudsakeligen upprättadt Bibliotheket och äfven
de första åren med sorgfällighet vårdadt det samma, samt sedermera alltid som en aktningsvärd
Ledamot, omfattadt dess sanna bästa."
